Close

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

Författaren Birgitta Bergin

Birgitta Bergin. Foto: Bengt Alm

VÄLKOMMEN HIT – till min hemsida och min blogg. Här berättar jag om mig själv och mitt liv – om mina böcker, mitt skrivande och om vägen som har tagit mig dit jag är idag.

Jag har gett ut tre böcker, samtliga inom feelgood/relationsdraman. Min senaste roman utkom den 15 september och den heter ”Ett oemotståndligt förslag”.

Det är ett fängslande relationsdrama om två unga människor som möts under märkliga omständigheter och utvecklar en närhet som kommer att förända dem för alltid. Boken utspelar sig i en miljö där ytan tycks vara viktigare än innehållet och där allting går att köpa. Men vad händer när fasaden rämnar och den riktiga personen kommer fram?

Följ också min blogg. Här delar jag med mig av mitt skrivande, mitt tänk och små anekdoter runt omkring mitt liv.

Och titta gärna in på min facebook-sida: Birgitta Bergins Facebooksida

Må gott och njut av dagen!
Birgitta Bergin

SENASTE FRÅN BLOGGEN

Det sjätte året utan dig börjar idag.


Jag vaknar och det är becksvart. Och det är något… jag har den där känslan i mig, den där som gör att man vrider sig runt, runt bland lakanen och vet att det är något som inte stämmer. Något som ger mig en oro, något som gör att jag inte kan glida in i den där sorgfria drömvärlden igen.

Och så minns jag.

Fem år sedan. Exakt. Det är nu för fem år sedan jag höll din hand för sista gången.
Med ens är jag klarvaken, mina ögon stirrar ut i det svarta och minnen väller över mig. Något tar sig in i min kropp och min själ och jag blir ensam i universum medan jag för en stund bara umgås med dig.

Du – min älskade pappa.

Jag ler lite försiktigt, för det gör inte lika ont längre. Idag fylls jag istället av så mycket kärlek och tacksamhet att just jag fick just dig som min pappa. Att just min familj fick uppleva dig som svärfar och morfar. Nej, pappa, det gör inte ont längre, det känns bara varmt.

Fortfarande så finns du med mig så ofta i min vardag. Jag kan minnas dig, jag kan se dig om jag sluter mina ögon och jag kan fortfarande höra din röst, den där dova, trygga, förtroendeingivande. Hela min barndom kändes trygg med dig vid min sida, du ledsagade mig och du och mamma formade mig till den jag är idag. Du gav mig styrka att ta mina egna val och att vara stark även när jag som vuxen kunde vara liten och rädd. Du sa alltid att jag kunde klara allt. Du sa att jag var fantastisk. Du kallade mig ”Min gumma” och du sa de orden med en sådan intensitet och kärlek. Du bredde ut dina armar, du log ditt pliriga leende och dina ögon strålade.

Du kunde så mycket. Du hade alla svaren. Då, när inte Wikipedia på nätet fanns, då när man inte bara kunde trixa fram mobilen och slå upp svaren, då var det dig vi frågade. Så ofta jag fortfarande kan höra mig själv eller min familj säga: ”Det där skulle pappa veta. Det där skulle morfar ha svar på. Tänk om vi ändå kunde fråga Karl-Johan…” Du visste svaren, pappa. Oavsett om det handlade om vetenskap, blommor och träd, stjärnhimlen eller olika matlagningskonster.

Din söndagsstek, den där med katrinplommon i. Din sommarsoppa. Och ingen som du kunde få fläsklägg och rotmos att smaka så gott.

Och när vi renoverade köket på landet. När Kjell byggde från morgon till kväll. Trogen stod du där på ett trappstege – hela sommaren – och gav råd och småpratade och hade synpunkter. Din lunginflammation hade gjort så att du inte själv kunde hjälpa till, men du ville ändå så gärna vara med och jag kan fortfarande se och höra ert småpratande och det värmer inom mig hur fina ni var. Du är saknad av fler än mig…

Jag ser inom mig hur du sitter på trappan ute på landet och skalar potatis, du har spannen mellan benen där du skalar och en kastrull med rent vatten där du lägger i potatisen. Mat. Vad du älskade det. Och du kunde som ingen annan när jag var barn krydda och leka med smaker, då… på den tiden när de utländska köken inte hade kommit in i vårt land, men din nyfikenhet när du var ute på alla resor med mamma i exotiska länder gjorde att du kunde experimentera med mat på ett sätt som ingen kunde då. Du lärde mig det också. Uppskatta mat och uppskatta ett middagsbord.

Du älskade allt som har med naturen och göra och ibland iakttog jag dig då du långsamt vandrade och studerade alla små kryp, visslade på en fågel, följde naturens växlingar, hur du tog ett äpple från fruktträdet och bet i det och njöt av vätskan som bara ett nyskördat äpple kan framkalla. Du upplevde alltid skönheten. Du såg upp mot himlen och konstigt nog så sken alltid solen där du var.

Så minns jag det. För pappa, det kändes som om du alltid vaknade med en glädje och nyfikenhet hur varje dag skulle bli. Du ingav mig optimism. Var det minsta tvivel så fick du alltid det till att det snart skulle bli bra igen. För du såg alltid ljuset i det mörka.

Tills de sista åren. Då tog mörkret över och jag fick se dig pappa, tappa livsgnistan och jag fick uppleva hur svårt du hade att se det där ljusa. Det blev svårare och svårare att andas, att förtränga smärtan, att leva normalt. Det mörka tog över alltmer och vi som älskade dig såg det och vi visste att snart så skulle det vara över. Du sa till mig sommaren innan att du var klar. Det samtalet kommer jag aldrig att glömma. Hur mina tårar la sig som ett täcke i mitt ansikte, men du var så lugn och jag visste att du menade det du sa.

Ett halvår senare var det slut. Idag för fem år sedan. Efter tolv dagar på IVA med slangar och maskiner. Du åkte in samma dag som David tog sitt körkort. Det var mitt sista samtal till dig och naturligtvis så lät du lycklig, du älskade alla dina barnbarn så gränslöst.

Jag satt bredvid din säng i tolv dagar och jag pratade med dig hela tiden, jag vet inte om du kunde höra. Men jag strök din hud, du var så skör. Jag hade sett när jag ilade in på sjukhuset efter att du kommit in akut, jag hade sett dina ögon som talade om för mig att nu finns det ingen återvändo längre. Så jag valde att bara finnas där och ge dig värme.
Vi alla som älskar dig visste: Det höll på att ta slut.

Jag önskar bara att du hade fått vara med om hur min stora dröm har slagit in, hur jag skriver och får leva så som jag vill. Det var du som sa det en gång: ”Om någon kan leva ut sin dröm och bli författare så är det du, min gumma”. Pappa, idag är jag författare och om du bara visste hur många gånger din kraft fortfarande får mig att göra det jag gör. Din ande lever kvar och du finns i varje hörn. Din röst ekar fortfarande i mitt huvud:
”Du kan, min gumma. Du kan”.

Idag för fem år sedan. Nu är nu och då är då. Jag tänder ett ljus för dig idag, älskade pappa. Nu börjar det sjätte året utan dig.

Läs mer »

Läs mer i min blogg

 


KRÖNIKOR

En jämlik historia? 28-Jan-2015

Plötsligt blir det en debatt om varför det finns fler män än kvinnor angivna vid namn i historieböckerna. Men det är ju MAKTENS historia vi läser, inte M..



Läs mer »

Ett politiskt uppvaknande 15-Jan-2015

Min senaste krönika skrevs innan terrordåden i Paris och publicerades två dagar efter. Nu känns den än mer aktuell &au..



Läs mer »